När en kvinna blir gravid hänger fostrets människovärde till att börja med på om det är önskat eller inte. Kvinnans önskan avgör om barnet får leva eller inte. Är graviditeten önskad har fostret ett värde redan från den stunden teststickan visar det blå strecket, kvinnan är med barn och gläds över det nya livet. Redan från början bär hon ett barn inom sig. I boken "Vänta barn" som delas ut på mödravården kallas fostret barn från och med v.16 och i gravidtidningar benämns det barn redan från v.8. Barnet är önskat och har därmed ett värde och kvinnan gör (i de flesta fall) allt för att hon och barnet ska må bra.

Hur är det överhuvudtaget möjligt att försvara den fria aborten? För att förstå abortförespråkarnas argument har jag läst igenom de artiklar som skrivits i frågan i våra stora dagstidningar under de senaste fem åren. Antalet inlägg var litet så detta gick relativt fort. Argument mot abort saknades med några få undantag. Således kunde jag redan innan jag läst inläggen dra slutsatsen att abortfrågan står väldigt långt ner på dagordningen i Sverige.

Argumenten är i huvudsak fyra stycken. Det första är att aborträtten förknippas med kvinnans frigörelse och ses som ett viktigt steg i att göra könen jämställda. Har vi inte alla rätt att bestämma över våra egna kroppar, man som kvinna? Så säger exempelvis Carina Hägg, socialdemokratisk riksdagsledamot, i Expressen 030813: "Är det bara män som har rätt till mänskliga rättigheter? Världens kvinnor har fortfarande inte rätt att bestämma över sin egen kropp och därmed över sitt eget liv och sin hälsa." Inger René, moderat riksdagskvinna, skriver i Expressen 030619: "Det är också en fråga rörande mänskliga rättigheter. Rätten till abort är en förutsättning för jämställdhet. Att på olika sätt beskära kvinnors möjlighet att kontrollera sitt barnafödande är att frånta dem möjligheten att styra över sina liv." Åsa Petersen, Aftonbladet, skriver 030530: "Att låta utländska kvinnor göra abort i Sverige är inte bara ett sätt att ställa upp för kvinnor i nöd. Det är också en tydlig markering till världens kvinnofientliga regimer: Ni har inte rätt att bestämma över kvinnors kroppar." Den folkpartistiske riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson skriver 030401 följande i Expressen: "Rätten till fri abort borde bli den globala kvinnorörelsens allra viktigaste politiska fråga. Men kvinnors makt över sin egen kropp, sexualitet och njutning är dessvärre en mänsklig rättighet som kompromissas bort i internationella sammanhang." EU-parlamentarikerna Marianne Eriksson (v) och Hans Karlsson (s) skriver: "Tyvärr är kvinnors rätt att själva få bestämma över sina kroppar inte given. I Sverige har kampen varit lång. Och i Europa är kampen långt ifrån över… Därför behövs stöd och uppmuntran av varje litet steg mot mänskliga rättigheter också för kvinnor. Rätten till hälsa, rätten till sin egen kropp och sitt eget liv. Oavsett tid, plats och sammanhang kommer vi att fortsätta slåss för dessa rättigheter." (Aftonbladet 020717)

Att vara emot fri abort betraktas som en extrem position i dagens Sverige. Att kritisera fri abort är tabu, det är att göra sig själv till en mörkerman (kvinna); det är en fundamentalistisk ”taliban-åsikt”. Alla dessa retoriska grepp skymmer sikten för själva sakfrågan. Svensk abortdebatt har präglats av alltför mycket demagogi, och resultatet är att den abortkritiska positionen, nästan utan undantag, betraktas som en ”extrem” position. Men vad är egentligen extremt med övertygelsen att abort är moraliskt förkastligt? Vilka är de rationella argument som gör den abortkritiska positionen orimlig och ”extrem”?

Bildens makt är stor. Historien vittnar om hur orättvisor som slaveri, barnarbete, rasism, djurplågeri har bekämpats med bilden som vapen. Utan målande beskrivningar av orättvisan blir det sällan någon förändring. Trots det finns det en orättvisa vi ogärna visar i bild. Jag tänker på abort. Ingen kan oberörd se ett blodigt, lemlästat foster. Förespråkarna för fri abort brukar kalla sådana bilder för ”skrämselpropaganda” och att visa dem kallas ”osmakligt” och ”sjukt”, och de som visar dem är ”intoleranta” och ”kvinnofientliga”. Vi som räknar oss som abortmotståndare har låtit oss tämjas av den typen av personangrepp. Det är nästan som om vi ”kommit överens” med våra motståndare om att inte använda bildens makt. Bilderna skapar så starka känslor att vi lätt drar den felaktiga slutsatsen att de motverkar sitt syfte. Jag är övertygad om att motsatsen är fallet.

Föreställ dig att vi är medlemmar i en kristen församling i Nazityskland 1944. Där finns några som har släktingar och vänner som är SS-officerare och lägervakter. För dem är det fullkomligt orimligt att anklaga sina nära och kära för att vara ”mördare”. De vet att deras släktingar och vänner är fäder och ansvarstagande medborgare. Andra i församlingen tror på allas rätt till liv. Men ingen i den gruppen har hittills gjort något. Mellan de fromma raderna känner man att någon sorts historisk nödvändighet vilar över frågan. ”Det är förfärligt, men vad ska man göra?” Egentligen har frågan aldrig riktigt diskuterats. Man har slutit en tyst överenskommelse att inte beröra frågan. Det gäller även pastorn. Han vill inte skapa splittring och motsättningar ”i onödan”.