Har inte kvinnan rätt till sin kropp och därmed rätt till att abortera? Alla har rätt till sin egen kropp, men den rättigheten är inte gränslös. Ingen har rätt att göra vad som helst med sin egen kropp. Jag har inte rätt att svinga min näve hur som helst (t.ex. där din haka befinner sig). Rätten till sin egen kropp begränsas alltså av andras rättigheter till sina kroppar.

Problemet med en oönskad graviditet är förstås att fostrets kropp befinner sig inuti kvinnans kropp. Frågan är alltså hur tungt vägande fostrets rätt till sin kropp är i relation till kvinnans rätt till sin. En parallell aborträttsförespråkaren kan använda för att förstärka och förtydliga sitt argument är rätten att avstå från att t.ex. donera en njure (eller på något sätt koppla upp sitt biologiska system till någon annans).

Ingen kan villkorslöst avkrävas skyldigheten att under nio månader koppla upp sig till någon annans biologiska liv. Kvinnans livmoder kan här liknas vid en kuvös och ett foster kan inte ”kräva” att få den behandlingen. Kvinnan kan tillhandahålla ”kuvösen” om hon vill, men är inte moraliskt tvingad till det. Tyngden i detta argument ligger i känslan av orimlighet att ha en moralisk skyldighet att ”ställa upp”. Ingen behöver donera sin njure om man inte vill, även om det leder till den njursjukes död. Detta förringar inte den njursjukes människovärde. Tanken är i stället att det inte ingår i människovärdet att kunna kräva vilken medicinsk behandling som helst av vem som helst. Behovet av njuren räcker inte för att få rätten till njuren. Njurdonatorns medgivande behövs också, och utan det har den njursjuke inte rätt till njuren. Om den här analogin gäller för relationen mellan det ofödda barnet och modern har vi ett starkt argument för rätten att abortera.

Gäller detta analogiargument? Jag menar att argumentet har minst tre allvarliga problem. För det första finns det en moraliskt relevant skillnad mellan den passiva handlingen att låta någon dö (t.ex. genom att utnyttja sin rätt att inte tvingas donera sin njure) och den aktiva handlingen att döda ett foster (vilket är just vad de flesta aborter gör och praktiskt taget alla aborter syftar till). I det ena fallet dör personen av den ursprungliga sjukdom som gjorde att behovet av donation dök upp. I det andra fallet dör fostret av själva abortingreppet. Abortören är alltså den aktiva orsaken till att fostret dödas. I donationsexemplet är det den ursprungliga sjukdomen som dödar. Detta är en moraliskt relevant skillnad. Vi kan ibland ha rätten att avstå från att hjälpa, men det ger oss inte rätten att döda. Rätten till sin kropp kan på sin höjd vara rätten att inte bidra med sin njure (eller sin livmoder), men den rätten är inte detsamma som rätten att aktivt döda en annan människa, oavsett den människans storlek eller beroendegrad.

För det andra finns det ett föräldraansvar i relation till det ofödda barnet. Fostret är inte ”vem som helst”. Det är den gravida kvinnans (och mannens) dotter eller son och detta medför vissa moraliska skyldigheter (som även fadern har). Om det ofödda barnet ska behandlas som ”vem som helst” och om kvinnan (och mannen) inte har ett särskilt moraliskt ansvar att ta hand om sin avkomma, ja då innebär det att det är moraliskt godtagbart att när som helst avbryta graviditeten. Kvinnan skulle då av vilken anledning som helst kunna begära att graviditeten avbryts, även i 25:e veckan eller 30:e veckan, något inte ens dagens socialstyrelse skulle acceptera. Barnets chanser att överleva utanför livmodern är faktiskt irrelevanta om man ska likna livmodern vid en kuvösbehandling som barnet aldrig har rätt till utan hela tiden får ”på nåder”.

Men inte nog med det. Med detta resonemang har kvinnan inte ens en moralisk skyldighet att hålla barnet vid liv efter att det fötts. Om hon har rätt att undanhålla sin livmoders skydd åt det ofödda barnet, så har hon samma rätt att undanhålla sina bröst, fysisk omsorg och kärlek till det redan födda barnet. Kvinnan har ju ”rätt till sin kropp” och behöver inte göra något för barnet som inkräktar på den rätten om hon inte vill. Men detta är absurt och en helt orimlig tolkning av vad ”kvinnans rätt till sin kropp” bör innebära. Denna rättighet balanseras ju bland annat av kvinnans föräldraskyldigheter. Och föräldraskyldigheter innebär att hon har vissa ”kroppsliga” skyldigheter till sitt barn. Det minsta man kan begära är att kvinnan har ansvaret att med sin kropp hålla barnet vid liv.

Om barnet, i enlighet med donationsanalogin, ska betraktas som ”vem som helst” innebär det vidare att kvinnan (och mannen) inte heller har någon moralisk förpliktelse att förse barnet med mat – det är ju föräldrarnas mat och de har rätt att ge den eller undanhålla den till vem de vill. Kvinnan har då inte någon moralisk skyldighet att lägga pengar på barnet eller att ge det psykiskt och fysiskt skydd. Hon har inte en större skyldighet till barnet att tillhandahålla något av detta än vad hon har skyldighet att ge detta till ”vem som helst”. Du är inte moraliskt förpliktigad att ge varje tiggare det som är ditt. Du är god om du visar generositet, men du har inte en juridisk skyldighet att vara generös. Det är upp till var och en. På samma sätt är kvinnan ”god” om hon ger sitt barn skydd, näring och kärlek, men det är inget hon är moraliskt skyldig att ge, om nu fostret (barnet) är ”vem som helst” i relation till kvinnan.

Men faktum är att det råder en moraliskt speciell relation mellan barn och föräldrar. Föräldrar har skyldigheter gentemot barn, även lagstadgade sådana, just för att de är deras barn. Det är därför sociala myndigheter kan ta föräldraansvaret ifrån de föräldrar som kraftigt försummar sina barn. Är det då så konstigt att lagstifta mot sådan försummelse (eller förvägran) av sådant som barnet behöver för sin överlevnad, även om barnet fortfarande skulle befinna sig i livmodern? Faktum är att det biologiska föräldraskapet börjar i och med befruktningen. Därför är det också rimligt att föräldraansvaret gäller från och med befruktningen (eller åtminstone från den punkt då paret förstår att de väntar barn – man kan kanske inte ha ansvar för någon vars existens man ännu inte vet om). Att godtyckligt senarelägga föräldraansvaret är inget annat än åldersdiskriminering mot det ofödda barnet.

Men vad händer när en kvinna och man blir med barn utan att de vill påta sig ett föräldraansvar? Det är rimligt att betrakta den sexuella akten som en moraliskt laddad handling som medför visst ansvar. De som frivilligt inlåter sig i sexuellt samliv har därmed en moralisk förpliktelse att ta ansvaret för sina handlingar. Sexualiteten har denna moraliska laddning eftersom den är förknippad med upphovet av en unik, värdefull och ny individ.

Men hur ska vi se på ansvaret när en kvinna blir våldtagen och därigenom blir gravid? I en annan artikel besvarar vi denna fråga (se Abort och våldtäkt). Här ska endast sägas att våldtäkt och incest utgör undantagen och det vore olyckligt att skapa en regel utifrån undantagen. Den överväldigande majoriteten av aborter sker till följd av frivilliga sexuella handlingar.

Det finns ett tredje skäl till varför analogin mellan den njursjuke och det ofödda barnet inte håller. Den potentiella njurdonatorn är inte upphovet till den njursjukes behov av en njure, och är därför mindre ansvarig för att hjälpa den njursjuke. Men kvinnan (och mannen) som låg med varandra är därigenom upphovet till det ofödda barnets existens och behov. Kvinnan (och mannen) är faktiskt ”skyldiga” till varför fostret nu behöver en ”kuvös”. Detta är moraliskt relevant eftersom man alltid har större ansvar att hjälpa en person om man själv på något sätt orsakat eller bidragit till att personen fått just det här behovet av hjälp. Och det är precis vad som normalt är fallet vid en graviditet, i motsats till donationsexemplet.

Kanske någon skulle invända och säga att kvinnan, just för att hon är delansvarig i själva upphovet av en ny människa, därmed har en särskild rätt att förvägra sin livmoder till denna nya människa. Problemet med ett sådant argument är att det får oönskade och absurda konsekvenser. Det skulle innebära att hon som förälder har en närmast absolut äganderätt över sitt barn just för att det är hennes. Men ingen har rätten att förslava eller döda sitt barn med argumentet att ”jag var ju upphovet till mitt barns existens”. Föräldraskapet innebär istället ett extra ansvar för den vars existens man varit upphov till. Snarare är den rätta slutsatsen att ”har jag satt ett barn till världen så har du ett ansvar att ta hand om det” (och man sätter ett barn ”till världen” vid befruktningen eftersom både barnet och livmodern är en del av ”världen”.) Detta innebär att är man upphovet till ett barn så har man därmed inte rätten att ta det barnets liv, men är man i samma veva upphovet till barnets behov så har man en moralisk förpliktelse att, så långt man kan, möta de behoven. Därför kan upphovet till existens inte neutralisera upphovet till behov. Paret som orsakade graviditeten orsakade därmed det ofödda barnets behov och har därför en särskild förpliktelse att möta dessa behov.

Låt mig nu ändra på donationsexemplet för att, i omvänd ordning, sammanfatta och illustrera de tre argumentationslinjer jag fört ovan. Låt oss tänka oss att Daniel blir påkörd av Göran så att Daniels njurar slutar fungera. Olyckan är Görans fel (han är alltså upphovet till Daniels behov av en njure (tredje argumentet)) och därför har Göran ett extra ansvar att hjälpa Daniel. Göran har inte bara två friska njurar, i själva verket är Göran av vissa medicinska skäl den ende i hela världen som skulle kunna rädda Daniel (precis som modern är den enda som kan hålla fostret vid liv upp till ca 25:e veckan). Finns det i denna situation någon moralisk förpliktelse att Göran ska donera sin ena njure till Daniel? Jag tror det. Göran är ju trots allt upphovet till Daniels behov av en ny njure. Göran är orsaken och har därmed större ansvar.

Låt oss till detta lägga argumentet om föräldraansvar (andra argumentet). Låt oss säga att Göran dessutom är Daniels biologiska pappa. Det skulle inte innebära att Göran har mindre ansvar för Daniel. Göran har t.ex. inte rätt att utifrån sin föräldraroll säga ”jag är upphovet till Daniel så därför har jag rätt att bestämma att han ska dö nu”. Istället innebär hans föräldraroll att han har ett alldeles särskilt ansvar för Daniel. Dessutom, kan föräldraansvaret i en graviditet inte fångas ens av denna nya analogi eftersom en njurdonation aldrig kan vara en naturlig far-och-sonrelation, medan en graviditet är en helt naturlig moderbarnrelation. Vi skulle alltså behöva göra om analogin så att det blev en biologiskt naturlig faderbarnrelation, som gäller alla söner (och döttrar) att barnet, vid en viss tidpunkt, fick sin fars ena njure. Detta är att stretcha analogin till bristningsgränsen och illustrerar tydligt att en graviditet inte kan likställas med en njurtransplantation. Men så långt föräldraansvaret kan göras levande i njurdonationsexemplet kan vi ändå säga att Göran har ett större moraliskt ansvar att rädda Daniels liv just för att Göran är Daniels förälder. Göran är pappa och har därmed större ansvar.

Om det dessutom är så att Göran av någon anledning vill att hans son Daniel ska dö, och att han därför inte vill donera sin njure, så kan det aldrig ge Göran (eller någon annan) rätten att aktivt döda Daniel (första argumentet). Inte ens medborgare har rätt att döda varandra även om de ibland har rätten att avstå från att hjälpa varandra. Göran är medborgare och har därmed ingen rätt att döda Daniel.

Det finns dessutom ytterligare relevanta skillnader mellan graviditet och njurdonation. En njurdonation berövar donatorn ett vitalt organ för resten av livet, men det gör inte en graviditet (en ny njure växer ju inte spontant fram hos donatorn, men graviditeten tar slut efter nio månader). Dessutom är en njurdonation en medicinsk behandling medan en graviditet är ett helt naturligt tillstånd. Den njursjuke är en patient, men ett foster har, i egenskap av foster, inga som helst medicinska behov.

Låt oss nu sammanfatta resonemanget. Kvinnans rätt till sin kropp sägs vara en rättighet som trumfar över fostrets rätt till sin kropp på samma sätt en organdonators rätt till sin njure trumfar över den njursjukes rätt till en njure. Men en graviditet kan inte jämställas med en medicinsk behandling (donation) eftersom (1) denna analogi inte tar hänsyn till den moraliskt relevanta distinktionen mellan att döda och låta dö, eftersom (2) de rättigheter och skyldigheter som finns i föräldrabarnrelationen helt enkelt ser annorlunda ut och är starkare än de som finns mellan medborgare eller mellan främlingar (donatorer och mottagare), och eftersom (3) paret faktiskt är orsaken till det ofödda barnets unika behovssituation och därför har ett särskilt ansvar för att möta dessa behov.

Föräldrarna har ett biologiskt grundat ansvar att skydda och främja sin avkomma. Kvinnans rätt till sin kropp kan inte trumfa över det ansvaret. Föräldrabarnskyldigheter finns redan i svensk lagstiftning (i lagar mot försummelse och vanvård) och det är inget konstigt att vilja utöka lagstiftningen till att omfatta också de ofödda barnen.

Mats Selander