Här kommer jag att argumentera för att en graviditet till följd av våldtäkt inte är skäl nog för att rättfärdiga abort. Två resonemang ligger till grund för den slutsatsen. Det första utgår ifrån föräldraansvar och det andra handlar om människovärdesprincipen.

Föräldraansvar

Det är rimligt att kräva ett särskilt ansvar av föräldrar. De har ansvar för sina barns överlevnad, välmående och utveckling. Detta ansvar har de just för att de är föräldrar. Det är rimligt att detta ansvar börjar i och med att de blir föräldrar vilket faktiskt sker vid befruktningen. En kvinna är i biologisk mening moder åt sitt barn från den stund hon börjar bära det i sin livmoder. Det som händer vid födseln är att det sociala föräldraskapet börjar men då har det biologiska föräldraskapet redan pågått i ca nio månader. Det biologiska föräldraskapet är grunden för det sociala föräldraskapet och i normala fall sammanfaller de. Vid adoption bryts dock länken och de biologiska föräldrarna överlåter sitt föräldraansvar (med rättigheter och skyldigheter) till de nya sociala föräldrarna. Detta tyder på att det biologiska föräldraansvaret är primärt och inbegriper socialt ansvar. Den förälder som överger sitt barn utan att försäkra sig om att det finns adoptivföräldrar som tar vid, gör därför fel och sviker sitt biologiska föräldraansvar gentemot barnet.

Det biologiska föräldraskapet innebär alltså vissa grundläggande skyldigheter. De som argumenterar för fri abort brukar ignorera detta ansvar och likställa fostret med ”vem som helst”. Lika lite som man kan avkrävas ett ansvar att ”ställa upp” för att t.ex. donera en njure till en främling som är njursjuk, kan man avkrävas att ställa upp med sin livmoder som kuvös åt ett oönskat barn. Ungefär så lyder resonemanget. I en annan artikel har jag argumenterat emot detta (se Abort och kvinnans rätt till sin kropp). Där hävdar jag att det oönskade barnet inte är ”vem som helst” utan kvinnans dotter eller son. Detta är moraliskt relevant och medför vissa förpliktelser som åtminstone inbegriper att kvinnan inte har rätt att döda sitt ofödda barn. Föräldraansvaret finns där och försvinner inte därför att barnet är för litet, för beroende eller oönskat. Frågan vi nu ska gå närmare på är hur vi ska se på föräldraansvaret när det påtvingats kvinnan genom våldtäkt.

För det första kan vi konstatera att det verkar orimligt att en kvinna som blivit våldtagen har samma moraliska skyldigheter som normalt ingår i föräldraansvaret. Många tänker sig att den kvinnans ofödda barn är ”vem som helst” för henne. Tanken är inte svår att förstå. Det verkar orimligt att hon ska ha den moraliska skyldigheten att ”ställa upp” med sin livmoder som kuvös åt ett barn vars tillkomst hon saknar allt ansvar för. Det är mycket rimligt att hennes föräldraansvar minskar eller kanske till och med upphör i en sådan här situation. Alla, även de starkaste abortmotståndarna, skulle hålla med om att hon inte har fullt föräldraansvar och att hon åtminstone har rätt att adoptera bort barnet när det väl fötts. Biologiskt moderskap förpliktigar henne inte att ta hand om barnet för resten av livet.

Men innebär ett sådant förminskat föräldraansvar att hon har rätt att abortera? Här får vi inte glömma bort att det fortfarande är ett biologiskt faktum att hon är barnets moder och att barnet är hennes dotter eller son. Innebär inte denna biologiska relation ett verkligt moraliskt ansvar? Är det ett nödvändigt villkor att man med sin vilja måste acceptera en moralisk skyldighet innan man kan ha den? Jag tror inte det. Barn får aldrig välja sina föräldrar men har ändå ett moraliskt ansvar att t.ex. lyda sina föräldrar (åtminstone i normalfallet). Då är det rimligt att tro att föräldrar har ett lika ofrivilligt ansvar gentemot sina barn.

Ansvarsrelationer hänger sällan på frivillighet. Det gäller de flesta plikter vi har. Medborgerliga plikter, som att betala skatt eller göra lumpen finns där oberoende av individers vilja. Jag är juridiskt förpliktigad att inte bete mig på vissa sätt, som t.ex. att mörda, råna, våldta eller misshandla. Jag har också en moralisk plikt att hjälpa personer i nöd, tala sanning, vara generös osv. Dessa förpliktelser finns där och gäller mig oberoende av om jag har accepterat dem som mina eller ej.

Andra plikter har jag tagit på mig frivilligt, som t.ex. att gå och vattna grannens blommor eller döma knattefotboll. Möjligheten finns att avsäga mig sådana förpliktelser om jag inte längre vill ha dem. Frågan är nu om det biologiska föräldraskapets plikter är frivilliga eller ofrivilliga. Eftersom föräldrabarnrelationen är den mest grundläggande relation två individer kan ha till varandra (barnets hela tillkomst och existens hänger ju på föräldrarnas existens och aktivitet) är det rimligt att tro att de rättigheter och skyldigheter som tillkommer en sådan relation inte är frivilliga. Barnen har ju t.ex. inte rätt att välja sina föräldrar och kan inte med rätta välja att strunta i de plikter de har gentemot sina föräldrar. Om föräldrabarnrelationen ska vara någorlunda jämlik verkar det därför rimligt att föräldrars skyldigheter gentemot barnen inte heller är frivilliga. Detta är ett biologiskt faktum som inbegriper en viss moralisk verklighet av ömsesidiga förpliktelser.

En graviditet till följd av våldtäkt kan därför inte omintetgöra föräldraansvaret, även om ansvaret därigenom kommer förändras och förminskas. Men ett minimerat föräldraansvar kan aldrig innebära en rätt att direkt eller indirekt orsaka barnets död. Att hålla sitt barn vid liv måste ingå i detta minimum. Dessutom är det rimligt att ansvaret också inbegriper att man ordnar så att barnet kan adopteras in i en ny kärleksfull familj.

Mänskliga rättigheter

Ett annat sätt att argumentera mot abort vid våldtäkt är att utgå från mänskliga rättigheter och därmed göra resonemanget oberoende av föräldraansvar. Mänskliga rättigheter bygger på tanken att människor har vissa rättigheter blott i kraft av att de är människor. Det ofödda barnet är en människa, alltifrån befruktningen och har därmed mänskliga rättigheter från det ögonblicket. Den mest grundläggande av dessa rättigheter är rätten att inte dödas.

Om foster som tillkommit genom våldtäkt saknar rätt till liv, just för att de tillkommit på det sättet, innebär det att människovärdet relativiseras i relation till hur man kom till. Då är det inte fråga om ”människovärde” utan ”rätt-sorts-avel-värde”. I praktiken säger vi då att vissa människor är mindre värda än andra därför att de avlats genom en våldtäkt. Ett våldtäktsbarn kommer vara resultatet av en våldtäkt så länge det lever. Om våldtäkten gör att du tappar ditt människovärde som ofödd varför skulle detta inte omintetgöra (eller åtminstone minska) ditt människovärde som född? Men om det är ett svek mot människovärdesprincipen att anse våldtäktsbarn mindre värda, så borde det vara ett liknande svek när man tillskriver ett foster mindre värde pga våldtäkt.

Abortförespråkaren kan invända att rätten till liv inte är detsamma som rätten till varje tänkbar medicinsk behandling och att det oönskade fostret visserligen har rätt till liv men inte någon villkorslös rätt till att få den just den ”behandling” kvinnan tillhandahåller (i form av att hennes livmoder fungerar som en kuvös). Villkoret för ”behandlingen” är just att kvinnan frivilligt ställer upp. Om hon inte vill göra det har hon rätt att abortera. Jag har i en annan artikel mer utförligt bemött detta argument (Abort och kvinnans rätt till sin kropp). Här vill jag bemöta argumentet genom att reflektera lite kring hur tanken om mänskliga rättigheter bör tillämpas.

Mänskliga rättigheter inbegriper idén att människors liv och behov ska respekteras under alla delar av livet. Den respekten kommer att se olika ut beroende på vilken utvecklingsfas eller del av livet personen befinner sig i. Det är t.ex. en mänsklig rättighet för ett barn att få gå i skolan, men det är inte en rättighet för ett spädbarn. Det är en mänsklig rättighet för en vuxen att få gifta sig, men inte för ett barn. Det är en mänsklig rättighet för en åldring att bli omhändertagen på sin ålders höst, men denna rättighet kan inte en medelålders man i sin krafts dagar åberopa. Olika behov ger olika rättigheter. Olika livsfaser gör därför att tillämpningen av människovärdesprincipen kommer se olika ut. Detta beror till stor del på att behoven är så olika i olika faser av livet. Men principen är att människan har ett lika stort värde genom hela livet och att detta värde är lika stort som varje annan människas värde. Denna princip innebär att människans behov är viktiga och bör respekteras allt under det att behovens art och grad skiftar beroende på vilken fas människan befinner sig i.

Hur ska då människovärdesprincipen tillämpas när en människa befinner sig i de absolut tidigaste stadierna av livet: embryostadiet och fosterstadiet? Den första frågan är hur de naturliga behoven ser ut för människor i dessa två första stadier. De främsta behoven är att få syre och näring samt att inte bli utsatt för gifter eller fysiskt våld. Att vid denna ålder befinna sig i moderlivet kan inte anses motsvara en medicinsk behandling. Det är den helt rätta platsen för en människa vid den åldern. Att inte kunna överleva utanför moderlivet kan inte heller anses vara en ”brist” eller ”skada” hos fostret, utan är en helt ”passande” oförmåga vid den åldern. Att kräva livsduglighet utanför livmodern för att få rätten till liv är som att kräva skolmognad av ett spädbarn eller arbetsmognad av en femåring innan man tillerkänner dem rätten till liv. Det är att kräva en förmåga som inte hör till den levnadsfasen. Att man inte har en förmåga som hör samman med en annan livsfas är inte konstigt och innebär inte att man mister de rättigheter som hör samman med den fas man befinner sig i.

Att en vuxen människa inte har rätt till vilken behandling som helst (t.ex. organdonation) utesluter därför inte att det ofödda barnet har en grundläggande mänsklig rättighet till en näringsrik och skyddad tillvaro i moderlivet. Organdonationer (och annan avancerad medicinsk behandling) är inte en helt avgörande omständighet för alla vuxna människors överlevnad. Det är bl.a. därför fel att likställa detta med det som i en tidigare livsfas är den enda livsuppehållande miljön (livmodern) för alla individer i den fasen. Miljön i livmodern är för ett foster vad ett rum med syre och normal temperatur är för en vuxen. Att likställa fostrets behov av livmodern med en vuxens behov av organdonation är därför en helt felaktig analogi om vi vill ta människovärdesprincipen på allvar. Många vuxna har levt länge utan någon som helst medicinsk behandling. Men inte ett enda foster yngre än ca 24-25 veckor gammalt kan överleva en minut utan en livmoder. Livmoderns unika miljö och beskydd är helt livsavgörande för en ofödd människa vid den åldern. Livmodern måste därför tillåtas ha en större moralisk tyngd än någon medicinsk behandling.

Denna falska analogi har för övrigt även smugit sig in i livsduglighetskriteriet. Livsduglighet definieras som förmågan att överleva utanför livmodern. Dels är detta inte ett rimligt krav för mänskliga rättigheter, dels är det en tendentiös definition. I sin rätta miljö är fostret nämligen, i normala fall, mycket livsdugligt. Dagens definition av ”livsduglighet” är lika befängd som att stänga in någon i ett iskallt och syretomt rum och sedan konstatera att den individen inte var livsduglig i den miljön. Det är inte att respektera den individens grundläggande behov i den fasen av livsutvecklingen, och därmed är det ett brott mot människovärdesprincipen.

Låt oss då återgå till frågan om abort och våldtäkt. Om resonemanget ovan stämmer innebär det att människovärdesprincipen leder oss till tanken att en människas mest grundläggande behov ska respekteras och att detta kommer se olika ut beroende på i vilken fas i livet individen befinner sig. Vi kan utifrån detta argumentera för att embryon och foster åtminstone har vissa mänskliga rättigheter av vilka rätten till liv är den mest grundläggande.

Argumenten mot fosters rättigheter bygger på att foster saknar förmågor som hör samman med senare utvecklingsfaser i människans liv. Självklart saknar foster vissa rättigheter (som t.ex. rätten att gå i skola, eller rätten att få gifta sig eller gå i pension, eller för den delen rätten till att få en njurdonation), men detta utgör inget skäl till att förvägra foster rätten till liv som är en rättighet foster äger just i kraft av att de är människor. Människovärdesprincipen är således en mångfacetterad och rik princip vars tolkning och tillämpning kanske inte alltid är glasklar (är det t.ex en mänsklig rättighet att inte behöva jobba när man är 12 år gammal?). Men grundtanken handlar om att respektera människans grundläggande behov och då är förstås rätten till liv grundläggande för alla andra behov. Därför är det naturligt att åtminstone tillskriva foster rätten till liv.

Sammanfattningsvis, när föräldraskapet är helt påtvingat (vid våldtäkt) är det rimligt att ansvaret också minskar. Det är inte moraliskt fel att en våldtagen och därigenom gravid tonårsflicka adopterar bort sitt barn. Våldtäkt förminskar alltså föräldraansvaret. Men detta rättfärdigar inte abort vid våldtäkt. För det första innebär inte ett förminskat föräldraansvar att kvinnan får rätten att döda fostret (genom att s.a.s delegera denna rättighet till abortläkaren). Nej, i ett minimerat föräldraansvar borde åtminstone plikten att inte döda sitt eget barn ingå.

För det andra, även om våldtäkten helt skulle utplåna föräldraansvaret så är det ändå rimligt att hålla fast vid ett grundläggande människovärde som gör abort fel. I människovärdesprincipen ingår tanken att ingen har rätt, allt annat lika, att aktivt handla så att en annan människa dödas. Detta torde vara ett uppenbart brott mot människovärdesprincipen oberoende av om föräldraansvaret finns där eller ej.

Mats Selander