”Bär ditt barn som den sista droppen vatten!”

Orden är författaren Björn Ranelids. ”Bär ditt barn som den sista droppen vatten!” Vad han säger är: Det finns inget så värdefullt som en människa!

Därför vill vi visa hur det står till med respekten för människovärdet i Sverige. Vi vill visa att foster är människor! Vårt syfte är inte att lägga bördor på redan skuldtyngda kvinnor och män, vårt syfte är påverka blivande föräldrars beslut; att rädda liv.

Hur har det gått till att en civilisation som bekänner sig till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna har sjunkit så djupt? Jo, det börjar med språket. Man inför nya, positiva begrepp som ”valfrihet” och ”kvinnors reproduktiva hälsa”. Begreppet ”fosterfördrivning” har ersatts av ”abort”. Varför? För att osynliggöra fostret. Abort är ett neutralare ord, precis som nazisternas ”den slutgiltiga lösningen” var nödvändig som täckmantel för förintelsen av judarna. Latinets ”abortio” betyder ”rörelse bort från ursprunget”. Så elegant avpersonifieras såväl förövare som offer, och vi känner oss mera bekväma. Så avhumaniseras människan.

Genom normupplösning och gradvis ändring av människors rättsuppfattning är vi idag relativt bekväma med att 90 ofödda dödas dagligen. För att freda våra samveten förskjuts fokus från fostret till kvinnan. Plötsligt definieras frågan ur ett helt nytt perspektiv: rättighetsperspektivet. Kvinnan blir subjekt. Hon har ”rätten till sin kropp”, som råkar inhysa en inkräktare, barnet. Eller, förlåt, fostret menar jag. För barn är det fortfarande straffbart att döda i Sverige.

Låt oss ta det en gång till: Att döda barn ger fängelsestraff. Att döda foster är en lagskyddad rättighet, som medför självklar förtur på svenska sjukhus. Så den brännande frågan är lika oundviklig som plågsam: När blir fostret ett barn? Jo, enligt lagen när det är livsdugligt utanför livmodern! Innan dess har fostret inget skyddsvärde, ingen rätt. Det har väl inte undgått något att dagens neonatalvård klarar barn ned till 350 gram. De får plats i din hand! De kostar stora ekonomiska resurser och ska göra det. Kan något vara mer cyniskt, mer himmelsropande orätt än detta: Hjälplöshet, oförmåga att överleva utan livmodern, rättfärdigar aborten. Att döda foster anses etiskt försvarbart. Däremot kan man diskutera etisk eller oetisk hantering av det döda fostret!

Vi har alltså försett oss själva med rätten att döda vår avkomma genom att dra en så kallad etisk gräns vid vecka 22. Men samvetet är svårt att döda. Så i något slags kollektivt skuldkomplex för vi djupsinniga diskussioner om hanteringen av embryon och döda foster: Är begravning av detsamma etiskt eller oetiskt? Är det oetiskt att välja ut embryon som med sin genuppsättning kan fungera som framtida donator till sitt svårt sjuka syskon? Eller vad sägs om detta exempel från Ryssland: Företag som ligger i stargroparna för att använda stamceller från aborterade foster i kosmetikaindustrin? Först genomförs alltså en helt laglig abort men när fostret går till industrin reagerar vi. Är inte det väl sent? Hyckleri är det enda relevanta uttrycket i sammanhanget. Att vi överhuvudtaget ägnar oss åt dylika absurda resonemang bottnar i ett dovt behov av att intala oss att vi inte tar lätt på den här frågan.

Jag har en dröm!! Martin Luther Kings dröm blev verklighet! Raslagarna fick sin nådastöt i 60-talets USA. Och just bilden av verkligheten blev ett av de mäktigaste vapnen i kampen. Bilden av en söndertrasad svart yngling i en öppen kista.

Jag har en dröm om en ny tid! En tid då vi ska se tillbaka på denna epok i vårt lands historia och kalla den vid sitt rätta namn: Barbari. Då kommer vi att fråga varandra: Hur var det möjligt? Hur kunde det pågå i lagens namn under flera decennier? Vi tror att bilden av sanningen förkortar vägen dit. Därför visar vi den.

Sigrid Bergström, 2 juli 2005, Sergels torg, Stockholm