Ofta när jag demonstrerar mot abort får jag höra att jag som man inte har någon rätt till en åsikt eftersom jag aldrig kan bli gravid. En annan ganska vanlig kommentar är att vi borde betona männens ansvar i detta med abort. Jag tänker här kommentera båda dessa påståenden.
Till att börja med bör vi observera att dessa påståenden drar i motsatta riktningar. ”Män får inte ha en åsikt om abort” och ”män ska ta mer ansvar när det gäller abort och oplanerade graviditeter”. Hur ska man kunna ta mer ansvar om man inte ens får ha en åsikt?
Tanken är väl den att män borde ta rätt sorts ansvar. Men vad innebär det? Gissningsvis innebär det att mannen ska lyssna på kvinnan. Om hon vill göra abort ska han acceptera det och stötta henne i det. Om hon vill ha barnet ska han acceptera det och stötta henne i det. Men då uppstår frågan: Får mannen inte ha någon egen vilja eller önskan i relation till det ofödda barn som i lika hög grad är hans som hennes? Är det kvinnan som har 100% bestämmanderätt över barnets liv och död, och mannen har 100% skyldighet att rätta sig efter kvinnan? På vilket sätt kan det kallas jämlikt?
I själva verket är ju barnet lika mycket mannens som kvinnans barn, även om det spenderar de nio första månaderna i kvinnans livmoder. Men det faktum att barnet är inuti kvinnan är inget skäl till att hävda att kvinnan äger barnet eller har full bestämmanderätt över barnet. Barnet är ju lika mycket mannens barn. En annan persons diamantring blir inte din bara för att du sväljer den. Att något finns i din kropp gör inte nödvändigtvis att du får äganderätt över det. Det gäller diamantringar, men borde i än högre grad gälla andra människor. Vi brukar ju aldrig hävda att en människa kan äga en annan människa. Så kvinnan äger inte det barn hon bär, trots att det finns i hennes kropp. Hon har en kropp i sin kropp, och hennes kroppsliga självbestämmande slutar rimligen där en annans kropp tar vid – precis som det är i alla mellanmänskliga relationer. Jag får svinga min näve i vilket luftrum som helst så länge din haka inte befinner sig där. Din kroppsliga närvaro begränsar mitt kroppsliga självbestämmande. Inget konstigt med det. Inte heller konstigt att detta också gäller gravida kvinnors relation till sina ofödda barn.
Ingen äger alltså barnet. Men barnet är kvinnans och mannens barn lika mycket – inte som ett ägande, utan som en ansvarsrelation, på samma sätt som födda barn är sina föräldrars barn.
Därför är det fullt rimligt att hävda att faderskap bör gälla lika starkt som moderskap från den stund då barnet blir till, alltså i och med en fullbordad befruktning. I så fall är abortfrågan i högsta grad en fråga där mannens åsikt är relevant!
Men mannen kan inte blir gravid. Mannen kan inte riskera sitt liv för det ofödda barnet. Mannen kan inte uppleva foglossningar eller havandeskapsförgiftning. I graviditeter är kvinnan ett mycket större offer än mannen någonsin kan bli. Betyder detta att kvinnan har den moraliska rätten att låta döda sitt ofödda barn? Knappast! Istället innebär det att kvinnan med rätta ska få all vård och allt stöd som en gravid kvinna kan begära. Hon är i en viss mening ett ”offer” för graviditeten, även om det är ovärdigt att betrakta en graviditet som vore det en sjukdom. Men även mannen kan bli ett offer. Den man som vill ha barnet men där kvinnan väljer abort kan uppleva en sådan ångestkramande maktlöshet och desperation att det överträffar det mesta en gravid kvinna kan gå igenom. Han förlorar inte bara sitt barn. Den kvinna han älskade väljer medvetet att döda hans barn. Han kan ha erbjudit sig att ta hela vårdnaden. Han kan ha erbjudit henne allt som står i hans makt att erbjuda. Men hon väljer kallt att avsluta livet på deras gemensamma barn. Ingen kvinna kan hamna i en sådan situation. Om det bara är potentiella offer som får uttala sig i en fråga, får sannerligen vi män uttala oss i abortfrågan!
Men det finns ytterligare ett skäl. Det finns andra frågor där kvinnor vill att män ska ta ställning trots att hela frågan handlar om kvinnans kropp, exempelvis frågan om kvinnlig könsstypming. Jag har aldrig hört en kvinna säga ”Ingen klitoris -ingen åsikt”, till en man när den frågan diskuteras. Vanligtvis är det inte män som utför könsstympning på flickor utan de äldre kvinnorna i byn. Det är kvinnor som stympar kvinnor. Alltså inget som rör oss män, eller? Detta visar med all önskvärd tydlighet att könet på offret eller förövaren är irrelevant för frågan om vem som har rätten att protestera. Alla har rätte – ja plikten – att protestera mot övergrepp. Könsstympning är ett övergrepp på små flickor. Abort är ett övergrepp på små ofödda barn.
Men på vilket sätt bör då män ta ansvar? Män är inget enhetligt släkte. Det finns goda män som vill ta ansvar, till och med hela ansvaret för ett barn. Men det finns också onda män. När man kräver att män ska ta ansvar menar man nog vanligtvis inte att våldtäktsmän ska ta ansvar för de barn de sätter till världen. En våldtäktsman har straffat ut sig som pappa. Och ingen kvinna skulle väl vilja ha en sådan man i närheten. En våldtäktsman tar ansvar genom att anmäla sig hos polisen och ta sitt straff och därefter hålla sig så långt bort från sina offer som möjligt.
Men de flesta män är trots allt inte våldtäktsmän. Vilket ansvar borde de ta? Och borde mannens ansvar betonas när vi diskuterar abort? Svaret är ett dånande ja! Det är förmodligen så att männens attityder ligger bakom en stor procentandel av aborterna i Sverige. Det är en gissning baserad på hur ofta vi i MRO kontaktats av kvinnor som säger att de innerst inne vill behålla sitt barn, men där mannen pressar på för en abort. ”Det förstör mitt liv” säger han. ”Du är självisk om du inte gör abort” är hans kvasi-moraliska klagan.
En ansvarstagande man tar fullt ansvar för sin sexualitet, för sin kvinna och för de barn han sätter till världen. En ansvarstagande man beter sig inte om en förvuxen tonåring som bara lever för sin nöjen. Och är pappan en verklig tonåring får han helt enkelt inse att har man tagit sig vuxnas sexuella rättigheter får man vackert ta sig ett vuxet ansvar för det barn som blev följden. Man kan inte ta sig vuxnas rättigheter och sedan komma gnällandes att man vill ha ett barns skyldigheter. Vill man leva som en vuxen får man ta ansvar som en vuxen. Time to grow up, helt enkelt!
Men som lagen ser ut idag läggs allt på kvinnan. Indirekt säger lagen till männen: ”Detta är inte ert problem – låt kvinnan lösa det”. Så klaga inte på oss abortmotståndare när det gäller männens oansvarighet. Vår opinionsbildning – och våra bilder på abortens främsta offer – syftar till att väcka också männen till ansvarstagande. Och jag kan se på flera tonårsgrabbars blickar att det är precis vad vi gör. De vaknar upp inför allvaret i abort och vad sex faktiskt kan leda till. En som en ungdom sa: ”Med ert perspektiv måste man ju verkligen ta ansvar för sitt liv”
/Mats
Senaste kommentarer