Ungefär så här lyder ett vanligt försvar för lagen om fri abort: Alternativet till fri abort är illegal abort och illegala aborter medför en större risk för kvinnans hälsa eftersom de sker okontrollerat utanför den reguljära sjukvården. Om vi inte tillåter abort kommer aborter ske i alla fall och därför är det bättre med lagliga och säkra aborter än med olagliga och osäkra aborter.

Är detta ett giltigt argument för en liberal abortlagstiftning? Vi tror inte det.

Argumentet har minst tre problem: (1) det är inte moraliskt relevant, (2) det är många gånger inte ens sant och (3) det är oklart hur sant det är att en liberal lag är bättre för kvinnohälsan i stort. Denna artikel kommer endast att beröra det första problemet. I del 2 och 3 kommer vi ta upp de andra två problemen.

Människovärdesprincipen

Hur kan vi då hävda att argumentet inte är moraliskt relevant? Som så många andra argument för abort förutsätter detta argument vad som måste bevisas. Det som först måste bevisas är att det ofödda barnet saknar människovärde. Den frågan måste först få ett svar innan vi kan bedöma styrkan i argumentet ovan. Alla är överens om att kvinnors hälsa är viktig. Men här vägs kvinnors hälsa mot något annat och då måste vi ha klart för oss vad detta andra är. Kan vi, i moralisk mening, likställa en abort med en blindtarmsoperation? I sådana fall är det förstås absurt att förbjuda abort. Men om abort är likvärdigt med att ta en oskyldig människas liv hamnar frågan om kvinnans hälsa i ett helt annat ljus. Argumentets tyngd hänger alltså på frågan om fostrets moraliska status, en fråga som ofta helt negligeras i abortdebatten.

Vilket värde har då det ofödda barnet? När filosofer diskuterar abort är detta själva kärnfrågan. Denna fråga avgörs i sin tur av andra mer generella och djupare filosofiska frågor som ”vad är ett värde?”, ”vad gör något värdefullt?” och ”vem avgör eller hur avgörs vad som är värdefullt?” Hyllmeter har skrivits om dessa frågor och jag kan inte gå in på alla dessa underliggande frågor. Istället utgår jag från en princip som har långa anor i vår kultur och som många omfattar, nämligen människovärdesprincipen. Den säger att en människa har ett stort och lika stort värde som varje annan människa, enbart för att hon är människa. Inte funktion, förmåga, ålder, kön, etnicitet, hudfärg, sexuell läggning, religiös tro, politisk övertygelse eller något annat påverkar människas värde. Hon är oersättlig, unik, och närmast oändligt värdefull just för att hon är människa. Det är i korta drag vad människovärdesprincipen säger.

Lagen om fri abort är ett brott mot människovärdesprincipen.

Lagen om fri abort säger att den gravida kvinnan har rätt att göra abort upp till 18:e graviditetsveckan, av vilket skäl som helst. En kvinna har enligt lagen rätt att bestämma helt själv om hon vill göra abort eller inte. Helt säkert sker aborter i Sverige av skäl som ”jag har inte råd med ett barn”, ”jag vill bara inte ha barn nu”, ”jag vill inte ha barn med honom”, ”jag är inte klar med min utbildning”, ”min pojkvän lämnar mig om jag inte gör abort”, ”jag vill inte avbryta mitt elitidrottande” osv, osv. Lagen om fri abort säger att alla dessa, och vilka andra skäl som helst, är godtagbara för att få en abort utförd (innan 18:e graviditetsveckan). Detta, menar vi, strider mot den mest grundläggande av de mänskliga rättigheterna, nämligen rätten till liv. Hur relaterar då detta till argumentet att legala och säkra aborter är att föredra framför illegala och osäkra?

Analogin med Susan Smith

Förespråkaren för fri abort säger att aborter kommer ske i alla fall, även om vi i lag förbjuder dem. Därför är det bättre att kvinnans hälsa inte riskeras genom en illegal abort. Men detta motargument har minst två problem: det är inte relevant och det är många gånger inte ens sant. Men låt oss anta att det är sant det vill säga att kvinnan som förvägras abort söker upp någon som kan utföra aborten illegalt. Låt oss dessutom anta att kvinnan, till följd av detta blir så allvarligt skadad att hon dör. Följer det därav att vi borde tillåta abort? Nej, inte om abort är avlivande av en människa med fullt människovärde. Risker för den som tillåter eller initierar avlivandet (kvinnan) kan inte tillåtas spela en så stor moralisk roll att människovärdet hos den som avlivas (fostret) körs över. Riskminimering för kvinnan uppväger inte människovärdet hos det ofödda barnet.

En analogi kanske hjälper att se resonemanget. I USA skedde ett uppmärksammat mord där en kvinna som hette Susan Smith dödade sina två barn genom att spänna fast dem med säkerhetsbältet i baksätet och köra ner bilen i en sjö. Hon satt själv i förarsätet och tog sig ut ur bilen under vattnet och simmade upp till ytan. Tänk dig nu att det skulle bli en ”epidemi” där allt fler mödrar tog livet av sina barn på detta sätt, och somliga mödrar förolyckades därför att de inte lyckades ta sig ur bilen. Skulle vi i en sådan situation anse det vara rätt ifall staten tog fram ett ”survival kit” med flytväst och instruktionsbok för mödrar som vill dränka sina barn? En sådan åtgärd skulle säkert rädda några mödrar från att själva skadas eller dödas när de tog sina barns liv, men skulle det rättfärdiga ett sådant ”survival kit”? Knappast! Ändå är det precis samma roll lagen om fri abort antas spela. Statens åtgärd är att göra abort laglig med motivationen att vi på så sätt får färre kvinnor som skadas eller dödas av den process som tar det ofödda barnets liv. Men kan denna riskminimering väga upp människovärdet hos de ofödda som dödas? Nej, inte om de ofödda har fullt människovärde (vilket de har om människovärdesprincipen gäller).

Till denna bild bör vi lägga det faktum att många aborter sker till följd av att mannen i fråga pressar kvinnan till en abort. Många gånger är alltså även kvinnan i hög grad ett offer i abortsituationen. Kan detta ändra på resonemanget ovan? Nej, inte på ett avgörande sätt! Tänk dig att Susan Smith hade pressats av sin man att dränka sina barn. Skulle det rättfärdiga ett ”survival kit”? Nej, eftersom statens uppgift, i princip, aldrig får vara att underlätta eller uppmuntra avlivandet av oskyldiga människor. Detta är sant även om Susan skulle vare pressad mellan sin man, å ena sidan, och ett riskabelt lagbrott å den andra. Om Susan delvis är ett offer kommer staten inte åt själva problematiken genom att hjälpa Susan att dränka sina barn. Snarare blir detta en statlig sanktionering av både barnadränkande och männens tvång av kvinnor att dränka sina barn. Om till och med staten tillhandahåller ett ”survival kit”, är inte det bevis nog för att mannens krav att hon ska dränka sina barn faktiskt är legitimt? Man löser inte problem genom att sanktionera dem.

Till sist ska sägas att poängen med analogin mellan abort och fallet Susan Smith är att visa på det absurda i att staten minimerar risker för människor vars handlande bryter mot människovärdesprincipen. Med analogin vill jag inte påstå att varje kvinna som gjort abort har samma moraliska skuld som Susan Smith. Susan borde ha förstått att hon mördade sina barn. Men många abortsökande kvinnor tror inte, eller förstår inte, att deras livmoderinnehåll faktiskt är en moraliskt fullvärdig, om ännu outvecklad, människa. Många har faktiskt lurats till att tro att fostret är en ”cellklump”. Andra lurar sig själva till att tro att fostret ”ännu inte är en människa”. Men det finns även abortsökande kvinnor som betraktar fostret som en fullvärdig människa och det är denna grupp som i moraliskt hänseende kan likställas med Susan Smith.

Kanske någon invänder att analogin med Susan Smith är ”absurd” och ”orimlig” på olika sätt. Jag ska därför strax föreslå en annan analogi som kanske inte känns lika konstlad. Men innan dess vill jag ändå fråga vari det ”absurda” och ”orimliga” ligger. Det är lätt att förutsätta vad som ska bevisas. Om abort dödar en människa med fullt människovärde och detta rättfärdigas med att ”det kommer hända i alla fall” och att vi borde minimera risker (som finns i samband med avlivningen) hos den person som vill få denna människa avlivad, då är analogin med Susan Smith-fallet faktiskt inte långsökt alls hur märklig den än kan kännas. Men låt mig utveckla resonemanget med ännu en analogi.

Analogin med en institution för spädbarnsavlivande

Många filosofiska förespråkare för abort (som Peter Singer i USA och Torbjörn Tännsjö i Sverige) förespråkar möjligheten till spädbarnsdråp. Självmedvetande är vad som gör en människa värdefull och spädbarn har inte självmedvetande och saknar därför människovärde, enligt dessa filosofer. Dessa tänkare menar också att detta är en logisk konsekvens av en liberal abortsyn.

Det är inte orimligt att tänka sig att denna uppfattning kommer att tillta i styrka. Tänk dig vidare att det är psykologiskt mycket traumatiskt för föräldrar till ett oönskat spädbarn att själva döda det. Kanske det till och med kan dokumenteras medicinskt att det är psykologiskt hälsovådligt att själv döda sitt spädbarn. Därför skapas statliga institutioner som tar hand om dödandet rent professionellt, eftersom ”dödandet skulle i många fall hända ändå” och ”det är psykologiskt skadligt för föräldrarna att själva utföra detta utan experthjälp”. Denna analogi är kanske mer skrämmande än Susan Smith-exemplet just för att den inte är helt orealistisk (det fanns ju änglamakerskor förr i tiden, och varför skulle inte staten kunna ta över en sådan uppgift?)

Skulle staten kunna försvara en sådan institution moraliskt? Skulle argument av typen ”det kommer hända ändå” och ”det är psykologiskt skadligt för föräldrarna att utföra dödandet själva” kunna rättfärdiga spädbarnsavlivningsinstitutioner? Ja det beror förstås på spädbarnens moraliska status. Om de saknar människovärde kan det i alla fall inte likställas med ”mord” eller ”dråp”. Det skulle vara att ”döda liv” men inte att döda en människa. Då är det mycket möjligt att ekonomiska, praktiska, relationella och planeringsmässiga aspekter, ja varför inte även bekvämlighetsaspekter, skulle väga tyngre än detta ”liv”. Det är precis så vår kultur ser på det ofödda barnet idag. Så varför skulle inte ”värdelösa” spädbarn väga lika lätt i den moraliska vågskålen?

Men om människovärdesprincipen gäller gäller den både spädbarn och ofödda barn, foster och embryon – detta eftersom människovärdesprincipen värderar människan som människa. Och i så fall kan inte argument som att ”det kommer hända ändå” och ”det kan skada föräldern” väga tillräckligt tungt för att bli vägledande för ett samhälle byggt på mänskliga rättigheter. Argumentet att ”det kommer hända ändå” borde istället leda till en handlingsplan där man gör allt för att minimera dödandet och inte bejaka och godkänna det. Att det riskerar ”att skada föräldern/föräldrarna” är en konsekvens som inte kan tillåtas väga tyngre än människovärdet. De sociala, psykologiska eller moraliska problem som ligger bakom önskan att döda sitt spädbarn (eller ofödda barn) måste man då söka lösa på ett livsbejakande sätt. Att förstatliga dödandet är inte att lösa problemet utan att kapitulera under det.

Slutsats

Med dessa två analogier har jag försökt visa att argumentet om illegala aborter inte är moraliskt relevant eftersom det förutsätter vad som måste bevisas, nämligen att det ofödda barnet saknar människovärde – en förutsättning som vi har goda moraliska skäl att förkasta. Att aborten kommer ske i alla fall är alltså inget bra argument för att tillåta den, om den innebär en grov kränkning av de mänskliga rättigheterna. Argumentet är alltså inte moraliskt relevant för själva kärnfrågan som rör fostrets rätt till liv. Mord, prostitution och knarkhandel är saker som kommer att fortsätta att ske, och alla dessa saker är förknippade med risker (ofta livsfara) för de som begår dessa handlingar. Men vi förbjuder ändå dessa saker och vi underlättar dem inte för att minimera risken för den som utför brottet. Lagen är inte till för att ta bort brottslighet genom att definiera om den. Är något fel så är det fel, och är det allvarligt fel förbjuder vi det i lagtext. Det är inte särskilt svårt att förstå.

Mats Selander